Texten är skriven av Emilia Långström, före detta hemmakämpare.
Åsikter är skribentens egna.

Under en lång tid bar jag på frågor som var svåra att sätta ord på. De levde någonstans mellan tanke och språk och verkade förändras varje gång jag försökte förstå dem. Det handlade inte bara om vem jag var, utan om det mer undflyende. Vad jag kände. Hur jag kände det. Vilken plats i världen som kunde bära mig utan förklaring.

Det kändes ofta som att andra rörde sig med en inre kompass som pekade rakt. Tydligt. Nästan självklart. Själv famlade jag mer i det okända och försökte förstå mig själv medan min kompass bara snurrade runt.

Det fanns en osäkerhet i mig. Som ett överflöd av känslor utan form. Som vatten som ännu inte funnit sin behållare. Jag lärde mig att läsa rum före mig själv. Att anpassa mina rörelser efter andras rytm. Att dämpa det som skälvde inom mig för att passa in i den ordning som redan verkade given.

När jag till slut förstod att jag är bisexuell förändrades inte konturerna av vem jag var. Men något inom mig släppte taget om ett för hårt knutet band. Som om bröstet mindes hur det var att inte bära allt på en gång.

Samtidigt fanns osäkerheten kvar. Den lämnar sällan ett rum helt, utan byter bara väggar, väggar som blir till speglar. De reflekterar frågor. Om blickar. Om tolkningar. Hur mycket av mig själv kan jag visa utan att bli förvandlad av andras ögon? Jag lärde mig att leva i mellanrummet där jag var sedd men ännu inte helt förstådd.

Till slut blev omgivningens reaktioner för tunga att bära. Skolans korridorer fylldes av blickar. Kommentarer. Känslan av att stå utanför. Att försöka förstå min identitet samtidigt som jag kände mig marginaliserad tog all min energi.

Jag blev hemmakämpare.

Steget över skolans tröskel blev till slut för svårt att ta. Istället drog jag mig tillbaka till hemmet. Det var en isolerad tid, men också den plats där jag långsamt kunde börja återhämta mig. Där jag kunde  andas utan att ständigt känna att jag behövde förklara eller försvara mig.

Resan har blivit en sorts långsam avskalning. Inte som att bli någon annan. Utan att sluta hålla fast vid det som aldrig var mitt. Att låta känslor få vara moln snarare än något som måste få en tydlig form. Att låta sig själv vara något som rör sig snarare än något som måste definieras.

För mig är kärlek inte ett svar utan istället ett rum. Där rösten får vara hel även när den darrar. Där man inte behöver översätta sitt inre för att förtjäna sin plats. Där det ofärdiga inte ses som en brist utan som en rörelse.

Och kanske är det just där det viktigaste bor: i insikten att människan inte behöver vara färdig för att vara älskad. Att vi får vara på väg. Halvformade. Sökande. Och ändå bära samma rätt att finnas. Som om ofullständigheten själv bär en sorts skönhet.

Pride är för mig inte en högtid. Inte ens en rörelse i första hand. Utan snarare ett tyst ljus som inte kräver att man blir klar. Bara att man vågar stå kvar i sin egen sanning medan den ännu tar form. Ett ljus som inte visar vägen bort från mellanrummet, utan lär oss att vi redan får finnas där.

Inlägget är skrivet av Virve Savoila, Ledande sakkunnig på Ekvalitas projekt Nya horisonter.
Åsikter är skribentens egna.

Nu i juni då Pridemånaden firas världen över är det ett bra tillfälle att rikta blicken mot regnbågsunga och hur de mår. Alla elever och studerande, även de som tillhör en regnbågsminoritet, har rätt att få vara sig sig själva och ha rätt till en trygg skol- och studietid. För att skapa en trygg skolmiljö krävs egentligen inget storslaget, för det handlar främst om respektfullt bemötande från andra elever och studerande, men framför allt från de vuxna i skolan.

Enligt den senaste Hälsa i skolan-undersökningen från 2025 har mobbning och trakasserier mot regnbågsungdomar ökat i årskurserna 8 och 9. De här ungdomarna har upplevt alla de former av mobbning som mäts i undersökningen.

Samtidigt finns det också lite hopp eftersom upplevelsen av ensamhet bland regnbågsunga har minskat en aning och att vara tillfreds med livet har ökat lite. Det finns även en liten ökning av unga som känner att de kan prata om sina problem med sina vårdnadshavare eller en vuxen i skolan jämfört med tidigare år. Däremot är det fortfarande betydligt ovanligare att regnbågsunga talar om sina problem med sina vårdnadshavare jämfört med referensgruppen. Att kunna och våga ta upp vilka som helst ämnen med de vuxna som finns i ens liv är förstås viktigt för varje barn och ung, men om skolan dessutom är en otrygg plats vad gäller ens identitet, ökar vikten av en trygg miljö hemma ytterligare.

Trygghet bygger delvis på kunskap. Därför kan det vara på sin plats att diskutera om mobbning och trakasserier som regnbågsunga upplever skulle minska om undervisning om regnbågsteman skulle öka. Vi får inte glömma att de minoriteter som finns inom gruppen hbtqia+ innefattar väldigt stor mångfald och att det finns stora skillnader inom den. Att ta upp regnbågsteman i skolan gynnar hur som helst alla, för genom att luckra upp, ifrågasätta och förändra normer om kön och sexuell läggning, skapar vi mer plats för alla barn och unga, både i skolan och livet i övrigt.

Då lärare inte ingriper i mobbning mot regnbågsunga, upplever, enligt forskning, de unga det som osakligt. Vårdnadshavarnas negativa attityd eller att de inte accepterar den unga som hen är, nämns också som en bidragande orsak till illamående. En positiv relation till vårdnadshavarna är starkt förknippad med större livstillfredsställelse och färre symtom på depression. En god relation till de vuxna i de ungas liv skyddar också mot emotionell stress och missbruk.

Vad vi kan göra

Då vi på Ekvalita i vårt arbete med jämlikhetsfrågor träffar unga i skolor är bemötandet av oss och de teman vi tar upp generellt sett positivt vad gäller både elever, studerande och personal. Det vi däremot lagt märke till är att kunskapen om regnbågsteman varierar stort, både bland de unga och de vuxna. Brist på kunskap är en faktor som spelar roll för regnbågsungas mående. I Finland är det läroplanen som styr undervisningens innehåll i grundskolan, men i slutändan är det skolan eller enskilda lärare som avgör det faktiska innehållet. I dagsläget finns inga forskningsresultat på i vilken skala det undervisas eller talas om regnbågsteman i skolor. Det finns en risk att bristfällig eller felaktig information om regnbågsteman lärs ut.

Vi på Ekvalita utbildar och fortbildar om bl.a. regnbågsteman i skolor. Inom vårt projekt Nya horisonter har vi dessutom ordnat regnbågscaféer för regnbågsunga i en yrkesskola. Det visade sig att det fanns ett behov av riktad verksamhet där de unga fick umgås i ett tryggt utrymme tillsammans med vuxna som respekterade dem för dem de är.

För att råda bot på regnbågsungas utsatthet behöver skolpersonalen och andra vuxna i de ungas liv identifiera de särskilda stödbehoven för den här gruppen och konsekvent ingripa i diskriminering och trakasserier som de utsätts för. En avgörande faktor för oss som arbetar med unga är att komma ihåg att vi inte behöver veta allt – det är inte ens möjligt att veta allt. Att vara närvarande, lyssna och tro på vad den unga berättar räcker många gånger. Däremot behöver vi komma ihåg att det inte är regnbågsungdomarna som ska utbilda oss, utan den informationen behöver vi ta till oss på ett annat sätt.

Vi kan alla vara en del av en större samhällelig förändring där vi både lyfter och firar mångfald. Under Pridemånaden syns mångfalden mer, men den finns närvarande året runt. Just du kan vara den trygga vuxna som ser en ungdom som hen är.

Glad Pridemånad!

Virve Savoila,

Ledande sakkunnig på Ekvalitas projekt Nya horisonter

Nya horisonter är ett projekt vars målgrupp är studerande och personal inom yrkes- och yrkeshögskoleutbildningen. Inom projektet arbetar vi med jämlikhetsteman såsom normer, regnbågsteman, maskulinitet, antirasism och neurodiversitet. Läs mer om projektet här: www.ekvalitaeducation.fi/sv/nyahorisonter.

Ekvalita utbildar och fortbildar om jämlikhetsteman i skolor och arbetsplatser. Läs mer om vårt arbete här: www.ekvalitaeducation.fi/sv.

Regnbågsallians Svenskfinland rf:s begreppsordlista om hbtqia+: www.regnbagsallians.fi/begreppsordlista.

Källor:

Helsingfors universitet, Salvén, N., 2025, Regnbågstematiken i skolan – nionde klassisters och lärares upplevelser om hur regnbågstematiken behandlas och beaktas i skolan, med särskilt fokus på regnbågsunga, https://helda.helsinki.fi/items/59906598-29c1-40dd-ad6d-87f21217e25f

Seta, 2.2.2026: Uusin kouluterveyskysely: sateenkaarinuorten hyvinvointi ei parantunut, https://seta.fi/2026/02/02/uusin-kouluterveyskysely-sateenkaarinuorten-hyvinvointi-ei-parantunut/

Sosiaalilääketieteellinen Aikakauslehti, 2025, Kuivaniemi, R., Lindfors, K., & Kylmä, J., 2025, Sateenkaarinuorten mielenterveydellisten huolien taustalla olevat tekijät ja heidän tuen

tarpeensa – sateenkaarinuorten oma näkökulma, https://journal.fi/sla/article/view/137870/102184

Svenska Yle, 16.2.2026, Allt fler regnbågsunga tvingas utstå öknamn, lögner och kränkande gester, https://yle.fi/a/7-10092832

THL, 2026: Sukupuoli- ja seksuaalivähemmistöihin kuuluvien 8.- ja 9.-luokkalaisten hyvinvointi 2019–2025, https://www.julkari.fi/server/api/core/bitstreams/dd985164-e0e7-498a-9c66-1321e40d1764/content

Texten är en insändare av en föreningsmedlem som vill förbli anonym. Åsikter är skribentens egna.

Solen skiner inte inomhus

Nu är det juni återigen. Sommarlovet är här för dem som går i skolan. Sommaren är ofta en tid med glädje, vänner, roliga aktiviteter och frihet för många, men för andra är det inte så. För dem som spenderat den största delen av läsåret hemma, är sommaren kanske en lättnad. En frihet från den ständiga påminnelsen om ogjort skolarbete och en vardag de inte är delaktiga i. Men vad gör de på sommaren när de hela resten av året spenderat sin tid hemma med ångest och depressiva tankar? För många hemmakämpare är svaret detsamma som det varit under skoldagarna; de stannar hemma.

Medan ens gamla vänner, som inte talat med en på länge, fortsätter att hänga med varandra, är sommaren en svår tid för den som inte längre umgås med någon annan än sig själv. Visst kan de cykla, simma och grilla ensamma, men det är inte likadant för dem som känner att hela deras existens är bortglömd. Det är lätt att slappna av när problemen känns distanta, när det känns som att ens egen familj är frisk och glad. Men de föräldrar som gått igenom detta minns hur det började och vet att det kan börja för vilken familj som helst. Plötsligt började ett barn stanna hemma från aktiviteter på grund av magknip, en annan gång var det på grund av trötthet och till slut kunde föräldern inte minnas när barnet senast var socialt utanför hemmet.

Det talas mycket om ensamhet inför högtider som julen. Men när de soliga månaderna kommer verkar de som har det bra, helt och hållet glömma dem som inte har det. Det krävs av oss alla, som delar av samhället, att vi satsar på att uppmärksamma problematiken också under de perioder som vi själva känner att vi vill ta det lugnt och njuta. För det är då det syns som tydligast för dem som lever i den. Då syns det vem som har privilegiet att kunna slappna av. Det brukar sägas att en person visar sitt rätta jag under press. Detsamma går att säga om samhället. När isoleringen väl är ett faktum går det inte för samhället att blunda.

Vem är det då som bär ansvaret för dessa unga som inte har något att göra på sommaren på grund av depression eller annat, när skolan är stängd? Vem ska ta ansvar när skolan inte längre gör det? Ska ansvaret bara ligga på familjerna eller är det kommunen som ska se till att precis alla har det roligt under sommaren? En sak är säker, det är ett samhälleligt problem med skolfrånvaro. Men frånvaron är inte bara från skolan, det skulle kunna kallas samhällsfrånvaro för den påverkar inte bara ens skolgång, utan också hemmakämparnas fritid, lycka, sociala hälsa och liv.

Säsongsdepressionen påverkar många under vintern och när solen tittar ut och vattnet blir varmare lyfter den för de allra flesta. Men de som spenderar sin tid innanför fyra mörka väggar, de som inte kan ta sig upp ur sängen, kan inte heller förväntas må bättre bara på grund av att sommaren är här, för solen skiner inte inomhus.

Temat är ökad skolnärvaro för elever som av olika anledningar har svårt att komma till skolan. Hur kan vi samverka bättre för att alla elever ska klara av att gå i skolan? Vad ska vi göra när ett barn får problem med att gå i skolan?

Tidpunkt: 29.10.2026 kl. 15-18

Läs mera om hybridseminariet och anmäl dig senast 19 oktober!

Psykologen och docenten Katarina Alanko (Åbo universitet) och specialpedagogen och forskaren Annica Jäverby (Göteborg) håller varsitt föredrag. Därefter blir det ett panelsamtal där föreläsarna får sällskap av Petra Willamo (rektor på Valteri-skolan) och Sebastian Holsti (specialklasslärare i Helsingfors stad). Hannah Norrena modererar samtalet (läs mer om deltagarna här).

Seminariet riktar sig till studerande och yrkesverksamma inom skolan, elevvården, socialservicen, barn- och ungdomspsykiatrin och tredje sektorn samt beslutsfattare, politiker, forskare och andra intresserade.

En timme före seminariet, dvs. kl. 14, öppnar mingeltorget där organisationer som jobbar med barn och unga i skolfrånvaro presenterar sig. Hemmakämparnas samarbetspartner är välkomna att presentera sin verksamhet på mingeltorget. Ta kontakt med tina@hemmakamparna.fi om ni vill vara med!

Vi kommer också att ordna lokala evenemang i Vasa, Åbo och Mariehamn så att man kan delta i hybridseminariet tillsammans och träffa lokala samarbetspartner. Mer information om detta i juni.

Seminariet kan ordnas tack vare bidrag från Svenska kulturfonden och Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne.

Presentation av föreläsarna och paneldeltagarna: