Texten är skriven av Amanda Blomquist som är tidigare hemmakämpare.
Åsikter är skribentens egna.
Idag är jag frisk, och varje dag läks någonting inom mig genom att jobba i en byggnad som tidigare var så starkt kopplat till sjukdom och negativa känslor för mig.
För mig började det vara jobbigt i skolan relativt tidigt, redan i lågstadiet. Vissa ämnen blev orosmoment som med tiden växte och ledde till ångest och panikattacker kopplade till dem i högstadiet. Det var en långsam process som växte lite mer för varje år. Efter hand blev i princip alla aspekter av skolan en grund för ångest. I högstadiet började min skolfrånvaro öka ordentligt. Varje dag var en kamp mot panikattackerna och de fysiska symptomen på den stress jag var under. Jag var tvungen att se en läkare för att min käke inte kunde öppnas mer än några centimeter då den hade låst sig på grund av långvarig stress, och mina extremiteter var bortdomnade och det svartnade för ögonen de flesta skoldagarna på grund av återkommande panikattacker.
Varje dag efter skolan var jag så totalt utpumpad på energi, att min fritid gick åt att sova bort eftermiddagarna och äta middag i mitt rum. Jag umgicks inte med vänner, och jag hade inga hobbyn. När jag blickar tillbaka på situationen idag är jag förundrad över att jag hade styrkan att närvara i skolan överhuvudtaget. Men efter ett tag kunde min kropp helt enkelt inte hantera detta längre, och jag blev till slut sjukskriven på heltid på nionde klass.
Jag har förträngt mycket av min högstadietid, dels för att jag tror att min hjärna helt enkelt bara försökte skydda sig själv genom att gå in i överlevnads mode, dels för att det var en tid av skam och förvirring för mig personligen. Jag tror inte att alla vuxna i skolan förstod vad jag gick igenom såhär i efterhand, men när jag blickar tillbaka så har jag egentligen bara goda minnen av lärarna och rektorn under den här tiden. Utan dem och deras villighet att ordna specialarrangemang för mig, så skulle jag kanske aldrig kunnat gå ut högstadiet.
Jag höll min verklighet hemlig för mina vänner under en lång tid. De hade ingen aning om vad som pågick hemma. När jag väl närvarade i skolan var jag “normal” i deras ögon, för dom såg ju inte alla tårar och illamående på morgonen före skolan, och hur mina eftermiddagar såg ut när jag väl hade lyckats vara en dag i skolan. Dom kunde inte heller känna den rena och kära paniken jag kände i tystnad varje dag. Jag hade varken vokabuläret eller kunskapen att sätta ord på hur jag kände, så den lättaste vägen ut var att skylla på någon sjukdom som de var bekanta med. Det var inte förens nionde klass då jag kunde berätta för min bästa vän om varför jag inte längre var i skolan.
Min familj visste och stöttade mig otroligt mycket, för dom kunde ju se alla se hur mycket det här påverkade mig. Min mamma var min största stöttepelare under den här perioden. Hon kämpade för mig med lärare och rektorer, och fanns där som den tryggaste platsen i världen då jag inte kunde lämna min säng på flera dagar.
Att gå igenom detta i så ung ålder och på en tid där ordet hemmakämpare inte ens var påtänkt, var förvirrande och otäckt. På något plan förstod jag vad det var som hände med mig, men jag hade inga ord eller förklaringar för det. Jag kände mycket skam då jag var tvungen att ljuga till mina jämnåriga och till vuxna i skolan som jag såg upp till, och det kändes som ett slags dubbelliv då jag kunde sitta i matsalen med mina kompisar och genomgå två till tre panikattacker i rad i tystnad, eller kasta upp av nervositet bara 10 minuter före jag kom till skolan på morgonen utan att någon visste om det när jag väl kom fram.
I samband med min sjukskrivning i nionde klass var jag och mitt nätverk helt enkelt tvungna att göra någonting annorlunda för att jag skulle kunna fortsätta i skolan. Vi hade kommit till en punkt då jag inte längre kunde hålla min situation hemlig, och vi var tvungna att samarbeta med skolan för att komma fram till en lösning. Det var en hög tröskel att gå över, det här med att vara ärlig med min situation till vuxna och jämnåriga, och framförallt att be om hjälp. Men jag var ju helt enkelt sjuk, och då kan man ibland behöva lite hjälp på vägen för att kunna bli frisk igen.
Jag tror inte att min skola var särskilt utrustad eller bekant med hemmakämpare, så det var en unik situation för oss alla att försöka navigera. Men tack vare många diskussioner, och min mammas evigt kämpande för mig, så kunde jag fortsätta göra mitt skolarbete på egen hand hemma. För mig var skolarbetet aldrig ett problem, utan den fysiska närvaron var min trigger för stress och panikångest. Jag utvecklade ju även social fobi på grund av många år av stressreaktioner i skolan, vilket försvårade saken ytterligare.
Genom att eliminera närvaro aspekten, och låta mig genomföra allt skolarbete hemma, kunde jag fokusera på att lugna mitt nervsystem och påbörja återhämtning efter många års kämpande. I den mån jag kunde, vilket vid det skedet var cirka en gång i veckan, så fick jag komma till skolan och få privatlektioner med en fantastisk lärare i ämnen jag hade svårt med, samt för att göra prov i ett eget klassrum.
Tack vare det här arrangemanget, och engagemanget från så många lärare som ville se mig lyckas kunde jag gå ut högstadiet endast några månader senare än mina jämnåriga, vilket var en fantastisk bedrift. När jag förstod att det var närvaron som den sociala aspekten som triggade just mina besvär, ville jag försöka hitta en annan väg att kunna gå i skolan efter grundskolan.
Jag har alltid velat gå i skolan, och att inte kunna det på grund av en sjukdom som inte syns var svårt, men gav mig samtidigt motivation att hitta ett sätt som funkade för mig. Jag gjorde egen forskning och hittade Vasa Svenska Aftonläroverk, ett vuxengymnasium med fokus på distansstudier. Detta var ju helt perfekt för mig! Min studiehandledare var obekant med detta koncept, men efter mycket övertalande fick jag hjälp av henne att försöka gå den här alternativa rutten. Jag var fortfarande mycket sjuk, men jag visste att om jag skulle bli frisk på riktigt, så var jag tvungen att försöka dra nya ledningar i min hjärna, och få bort min association av rädsla och panik som jag hade kopplat till skolan efter alla dessa år. Jag visste att min kropp behövde äkta återhämtning, och det kunde jag aldrig få genom att utsätta min kropp för mer påfrestning och stress i en vanlig skola för fortsatta studier.
Efter många om och men, kunde jag fokusera på att gå ut högstadiet och påbörja mina studier i egen takt på Vasa Svenska Aftonläroverk, från min säng. Jag blev friskare och friskare, samtidigt som minnena av paniken som skolan gav mig sakta men säkert ersattes av positiva upplevelser. Jag kunde börja jobba vid sidan av studier, och bli färdig student efter fyra år. I mitten av min gymnasietid blev jag friskförklarad.
Idag är jag 25 år och utexaminerad socionom samt neuropsykiatrisk coach, allt tack vare distans- och vuxenstudier. Idag jobbar jag som ansvarig ledare inom morgon- och eftermiddagsverksamhet i en lågstadieskola. Jag jobbar även som projektarbetare, och neuropsykiatrisk coach som bisyssla. Jag är frisk, och varje dag läks någonting inom mig genom att jobba i en byggnad som tidigare var så starkt kopplat till sjukdom och negativa känslor för mig.
Samarbete mellan olika aktörer och hemmet, samt en villighet och flexibilitet att hitta arrangemang som funkar var nyckeln för att jag kunde gå ut skolan och börja bli frisk. Inget barn vill misslyckas med skolan, så att ha vuxna runt omkring mig som trodde på mig och kunde tala för mig när jag själv inte var kapabel, räddade mig.
Med vänliga hälsningar,
Amanda Blomquist
