Texten är skriven av Emilia Långström, före detta hemmakämpare.
Åsikter är skribentens egna.

Under en lång tid bar jag på frågor som var svåra att sätta ord på. De levde någonstans mellan tanke och språk och verkade förändras varje gång jag försökte förstå dem. Det handlade inte bara om vem jag var, utan om det mer undflyende. Vad jag kände. Hur jag kände det. Vilken plats i världen som kunde bära mig utan förklaring.

Det kändes ofta som att andra rörde sig med en inre kompass som pekade rakt. Tydligt. Nästan självklart. Själv famlade jag mer i det okända och försökte förstå mig själv medan min kompass bara snurrade runt.

Det fanns en osäkerhet i mig. Som ett överflöd av känslor utan form. Som vatten som ännu inte funnit sin behållare. Jag lärde mig att läsa rum före mig själv. Att anpassa mina rörelser efter andras rytm. Att dämpa det som skälvde inom mig för att passa in i den ordning som redan verkade given.

När jag till slut förstod att jag är bisexuell förändrades inte konturerna av vem jag var. Men något inom mig släppte taget om ett för hårt knutet band. Som om bröstet mindes hur det var att inte bära allt på en gång.

Samtidigt fanns osäkerheten kvar. Den lämnar sällan ett rum helt, utan byter bara väggar, väggar som blir till speglar. De reflekterar frågor. Om blickar. Om tolkningar. Hur mycket av mig själv kan jag visa utan att bli förvandlad av andras ögon? Jag lärde mig att leva i mellanrummet där jag var sedd men ännu inte helt förstådd.

Till slut blev omgivningens reaktioner för tunga att bära. Skolans korridorer fylldes av blickar. Kommentarer. Känslan av att stå utanför. Att försöka förstå min identitet samtidigt som jag kände mig marginaliserad tog all min energi.

Jag blev hemmakämpare.

Steget över skolans tröskel blev till slut för svårt att ta. Istället drog jag mig tillbaka till hemmet. Det var en isolerad tid, men också den plats där jag långsamt kunde börja återhämta mig. Där jag kunde  andas utan att ständigt känna att jag behövde förklara eller försvara mig.

Resan har blivit en sorts långsam avskalning. Inte som att bli någon annan. Utan att sluta hålla fast vid det som aldrig var mitt. Att låta känslor få vara moln snarare än något som måste få en tydlig form. Att låta sig själv vara något som rör sig snarare än något som måste definieras.

För mig är kärlek inte ett svar utan istället ett rum. Där rösten får vara hel även när den darrar. Där man inte behöver översätta sitt inre för att förtjäna sin plats. Där det ofärdiga inte ses som en brist utan som en rörelse.

Och kanske är det just där det viktigaste bor: i insikten att människan inte behöver vara färdig för att vara älskad. Att vi får vara på väg. Halvformade. Sökande. Och ändå bära samma rätt att finnas. Som om ofullständigheten själv bär en sorts skönhet.

Pride är för mig inte en högtid. Inte ens en rörelse i första hand. Utan snarare ett tyst ljus som inte kräver att man blir klar. Bara att man vågar stå kvar i sin egen sanning medan den ännu tar form. Ett ljus som inte visar vägen bort från mellanrummet, utan lär oss att vi redan får finnas där.