Texten är en insändare av en föreningsmedlem som vill förbli anonym. Åsikter är skribentens egna.

Solen skiner inte inomhus

Nu är det juni återigen. Sommarlovet är här för dem som går i skolan. Sommaren är ofta en tid med glädje, vänner, roliga aktiviteter och frihet för många, men för andra är det inte så. För dem som spenderat den största delen av läsåret hemma, är sommaren kanske en lättnad. En frihet från den ständiga påminnelsen om ogjort skolarbete och en vardag de inte är delaktiga i. Men vad gör de på sommaren när de hela resten av året spenderat sin tid hemma med ångest och depressiva tankar? För många hemmakämpare är svaret detsamma som det varit under skoldagarna; de stannar hemma.

Medan ens gamla vänner, som inte talat med en på länge, fortsätter att hänga med varandra, är sommaren en svår tid för den som inte längre umgås med någon annan än sig själv. Visst kan de cykla, simma och grilla ensamma, men det är inte likadant för dem som känner att hela deras existens är bortglömd. Det är lätt att slappna av när problemen känns distanta, när det känns som att ens egen familj är frisk och glad. Men de föräldrar som gått igenom detta minns hur det började och vet att det kan börja för vilken familj som helst. Plötsligt började ett barn stanna hemma från aktiviteter på grund av magknip, en annan gång var det på grund av trötthet och till slut kunde föräldern inte minnas när barnet senast var socialt utanför hemmet.

Det talas mycket om ensamhet inför högtider som julen. Men när de soliga månaderna kommer verkar de som har det bra, helt och hållet glömma dem som inte har det. Det krävs av oss alla, som delar av samhället, att vi satsar på att uppmärksamma problematiken också under de perioder som vi själva känner att vi vill ta det lugnt och njuta. För det är då det syns som tydligast för dem som lever i den. Då syns det vem som har privilegiet att kunna slappna av. Det brukar sägas att en person visar sitt rätta jag under press. Detsamma går att säga om samhället. När isoleringen väl är ett faktum går det inte för samhället att blunda.

Vem är det då som bär ansvaret för dessa unga som inte har något att göra på sommaren på grund av depression eller annat, när skolan är stängd? Vem ska ta ansvar när skolan inte längre gör det? Ska ansvaret bara ligga på familjerna eller är det kommunen som ska se till att precis alla har det roligt under sommaren? En sak är säker, det är ett samhälleligt problem med skolfrånvaro. Men frånvaron är inte bara från skolan, det skulle kunna kallas samhällsfrånvaro för den påverkar inte bara ens skolgång, utan också hemmakämparnas fritid, lycka, sociala hälsa och liv.

Säsongsdepressionen påverkar många under vintern och när solen tittar ut och vattnet blir varmare lyfter den för de allra flesta. Men de som spenderar sin tid innanför fyra mörka väggar, de som inte kan ta sig upp ur sängen, kan inte heller förväntas må bättre bara på grund av att sommaren är här, för solen skiner inte inomhus.